Kelpernas ursprung & historia
En ny tid stundar
För länge sedan så bodde de flesta människor på gårdar ute på landsbygden. Städerna var mindre, istället för bilar fanns häst och vagn. På den tiden lekte barnen i skogen eller på gården. Datorer och TV visste ingen vad det var. På gårdarna bodde också ofta en gårdstomte. Människorna trodde att de hade magiska krafter, och om gårdsfolket höll sig väl med dem och satte ut gröt varje dag, så skulle de se till att gården och djuren mådde bra. Gårdsfolket såg dem egentligen aldrig. Tomtar tycker inte om att visa sig för människor. Men människorna visste att han, gårdstomten, fanns där någonstans.
Bortanför gårdarna fanns det förr, liksom på många ställen även idag, djupa skogar. I skogarna fanns älgar, vargar, björn och järv och en mängd andra djur. Det finns det fortfarande, även om djuren har blivit färre i takt med att skogarna blir mindre och städerna breder ut sig. Men det fanns inte bara djur i skogen. Där bodde också trollen. Visst har du hört talas om dem också? Då kanske du vet att trollen var större än tomtarna. Många trodde att de rövade bort både guld, smycken och små barn. Människorna på den tiden var rädda för trollen. Trollen gick klädda i trasiga kläder som egentligen såg mer ut som stora tygstycken eller säckar. De hade tovigt och smutsigt hår, stora näsor och saknade ofta skor så huden under fötterna var hård och skrovlig. Tomtarna däremot, som var mycket mindre i växten, var noga med sin klädsel. De hade ordentliga kängor som passade det grova arbetet på gården. De hade en grå liten jacka, ett par byxor, en röd luva och oftast ett välborstat vitt skägg.
Tomtarna och trollen träffades egentligen aldrig eftersom de bodde på så olika ställen. Tomtarna höll sig nära gården och var god vän med gårdens alla djur. Trollen tyckte att tomtarna och människorna var farliga och höll sig på ordentligt avstånd från gårdarna. Åtminstone dagtid. Nattetid kunde de ta sig fram till gårdarna och torpen för att se om det var någon hemma. Om huset var tomt kunde de passa på att tjuva guld och smycken som de sedan tog hem till sina grottor i skogen. Trollen kanske inte var särskilt trevliga, men de hade det inte alltid så lätt. När snöstormarna ven och kylan bet sig fast i månader under vinterhalvåret, var det ont om mat i skogen och grottorna blev kalla och fuktiga. Trollen förstod inte bättre än att sitta och huttra. Tomtarna däremot såg till att ha varma filtar och bygga täta små bon under ladugården som stod emot blåst och fukt. De var olika helt enkelt. Tomtarna och trollen. Och en sak till. Trollen har svans.
Som du vet så bor de flesta människor inte på gårdar längre. De bor i städerna. När bilarna, tv-apparaterna och maskinerna kom började alltfler människor lämna sina gårdar och flytta till staden istället. Djuren såldes till större gårdar och husen tömdes på möbler och prylar som fick följa med i flytten. De bondgårdar som ändå blev kvar är idag ofta så stora att de har flera hus med kossor och grisar stående i långa rader. Där jobbar inte bara en familj utan en massa människor. Det är maskiner som mjölkar korna, inte pigan på gården. Man håller inte längre reda på vad alla grisar heter och hönsen är så många att man lätt kan tappa räkningen. Många människor minns inte ens hur det var att jobba och bo på en lantgård. Idag jobbar de flesta människor i fabriker, på kontor, i skolor, på sjukhus eller i butiker.
Men vad hände med tomtarna när människorna flyttade från gården till staden? Att följa med husbonden och hans familj till staden var det aldrig tal om. Tomtar tycker inte om städer, det är för mycket människor, för mycket buller och husen ligger tätt tätt, ibland till och med på varandra. Nej, tomtarna är inte särskilt sällskapliga av sig. De tycker om lugnet på gården, de vill se stjärnhimlen klart på kvällen utan en massa smuts i luften. De vill arbeta med djuren och åkern, inte bredvid bilar och maskiner. De vill känna snön knastra under kängorna på vintern och de vill se naturen byta färg varje årstid. Och de vill arbeta med händer och kropp, känna livet ”bita tag i en” som de skulle ha sagt.
Att följa med till en annan, större gård, dit djuren såldes, ville de inte heller. Vad skulle de göra på en gård som mest sköts av maskiner? Dessutom skulle de då tvingas bo bland flera andra tomtar, kanske till och med kivas om den varmaste platsen under stallet.
Tomtarna flyttar
Det fanns bara en sak för tomtarna att göra. De fick bege sig in i skogarna. Med tungt sinne gav de sig bort från gårdarna. Noggranna som de var städade de efter sig och många grävde också ner ar för att skänka en sista gåva till gården, som tack för den tid som varit, eller om det var för att de tyckte att den röda luvan gjorde dem alltför synliga bland skogen snår, det vet jag inte. Men om du någon gång kommer till en övergiven gård skall du leta efter en daggkåpa i närheten av stallet eller ladugården. Där, i jorden under daggkåpans blad, kan du hitta en röd tomteluva. Tomtar är kloka små varelser och de vet en hel del om växter och dess kraft. Daggdroppen i daggkåpans blad sades kunna förvandla järn till guld. Och kanske var det just det som tomtarna ville, att det kvarglömda järnet från gårdens gamla kärra skulle förvandlas till guld, så att husbonden och hans familj hade råd att flytta tillbaka och allt skulle bli som förr igen. Men om det är sant vet jag inte, det är en sägen som har berättats så länge jag kan minnas.
Långsamt, med vaksamma ögon drog sig tomtarna längre och längre in i skogarna. Långt bort från stadens brus, bilarnas smutsiga hosta och gatornas hetsiga trängsel.
Någon gång, någonstans där inne i skogen mötte de så trollen. Trollen var större, klumpiga och med ett lurigt sinne. Tomtarna var klokare, smidigare men kunde vara vresiga enstöringar om de satte den sidan till. Nu skulle de plötsligen dela på skogen, maten som fanns där och tävla om de bästa boplatserna. Djur har skvallrat om häftiga, ilskna möten mellan tomtar och troll. Men till slut hände något. Det var en alldeles särskilt kall vinter. Snön hängde tungt på granarnas pampiga grenar. Marken var stelfrusen. Den gnistrande vinterhimlen gav vackra stjärnklara nätter som tomtarna älskade. Men den gav också fritt utrymme för kölden att leta sig in även under de noggranna tomtarnas jackor och filtar. Tomtarnas ensliga små hyddor stod emot blåsten. Men ensam är inte varm. Trollen samlades ofta i grottor kring en stor kokande gryta över en eld. De saknade dock kunskapen om vilka vinterväxter som kunde användas till mat då marken var hård som den hårdaste granit. Så hände det. En liten trollunge, som smugit ut ur grottan en vinterkväll med en skål het blaskig soppa, stötte plötsligen ihop med en tomte som var ute och plockade frusna rönnbär i månskenet. Ingen vet hur det kom sig, men trollungen och tomten började prata med varandra. Tomten visade trollungen stjärnhimlen och berättade om dess många figurer, de åt av tomtens rönnbär och delade på trollungens soppa. Och där, under en av de värsta köldnätterna det århundradet, blev tomten och trollet vänner. Det var så det gick till när tomtarna och trollen lade ner allt groll och faktiskt började hjälpa varandra att leva gott i skogen. Men det här var som sagt länge sedan. Efter många år av vänskap mellan tomtar och troll växte till slut ett nytt skogsfolk fram, Kelperna.
